Dagens Nyheter – 24 december 1867, sida 2

mr skola ha lärt sig att älska mig. Om så är, torde ingen af er undandraga sig att noga uppfylla min sista önskan. I detta unga fruntimmer, min systers dotter, se ni min efterträderska, arfvingen till min faders kärlek och förmögenhet. Bevisen henne den lydnad och tillgifvenhet, som ni hittills egnat mig. Ifrån denna stund är det slut med den gamla slägtfejden, som under århundraden vanhedrat vårt namn. I min systerdotters person. äro de båda ätterna förenade, och fred och endrägt skola hädanefter: blifva rådande, der split och strider förut herr-; skat. Och nu farväl! Mottag min tacksamhet! för all er godhet samt min välsignelse! — 01 Eleonora, förlåt och välsigna äfven mig! ropade min moder, som i detta ögonblick: kom inspringande i rummet, nedsjönk invid den sjukas säng och omfamnade henne. i Såväl min morfaders som min mosters anleten; antogo vid detta plötsliga uppträdande ett helt annat uttryck än de förut haft. i — Franciska, som jag lofvat aldrig... j — Förlåt mig, förlåt mig! Moder, bed för mig!j — Jag vill — jag skall. Och trädande fram; till sin mah samt läggande sin hand på hans arm, yttrade fru Aylmer i en mild ton, som förde tanken på englarne i himmelen: Fulke,! vid minnet af den tid, då ni älskade mig, vid! minnet af dessa barn, när de voro små och lyckliga, vid minnet af era egna föräldrar, visa mig samma eftergifvenhet, som ni visat Eleonora, fullborda det goda verk, som blifvit börjadt, borttag den förbannelse, som hvilar öfver er dotters hufvud, och förlåt henne det fel, som hon genom en mångårig olycka redan till fullo rna! Tala, Eleonora, förena era böner med mina... — Det behöfves icke, moder — se, nu är all vrede borta; och härvid pekade hon på Fran-. ciska, som emellertid krupit fram till sin faders fötter och nu lyftades till hans bröst.