Slägtfejden eller En arftagerskas sjelf-biografi. (Forts. från föreg. n:0.) — Nu är hon sämre igen, fröken, hviskade John, då han hjelpte mig upp i åkdonet. Det har varit flera bud hit under loppet af några timmar, för att fråga, om jag icke kommit tillbaka; och de här fyra hästarne, som nu äro förspända, i stället för dem vi fingo på Ellerslie, äro de bästa springare, som finnas på Wold, och ha blifvit skickade oss till mötes, för att det skulle: gå raskt. — Det var väl att ni kom, ropade vaktkarlen, då åkdonet rullade in genom stora porten till mina. fäders borg. En. minut :sednare befann jag mig i ett rum å nedre botten i den gamla byggnaden. Hvem kom in till mig först, om icke Mary? Hennes, tårar runno ymnigt, då hon utbrast: — 0! fröken Bell, hon är så sjuk, så sjuk — och hon längtar efter er. Kom, kom genast... den här vägen. Jag. följde henne, och efter att ha passerat åtskilliga rum, korridorer och trappor, inträdde jag i den sjukas sängkammare. Min moster låg icke, hon satt ombäddad med kuddar i en stor, magnifik säng; hon var till den grad mager i ansigtet att hon, som förr varit så skön, nu erinrade om ett skelett, och -hennes ögon lyste af denna onaturliga glans, som febern framkallar. Vihemnes sida, öm och tyst, stod fru Aylmet; sjelf. Här och der i rummet sågos tjenare äf-båda könen. Knappt. hade min moster varseblifvit mig, förrän hot utsträckte sina armar och utropade, under. det att jag sprang fram, föll på knä invid sängen. .ochrlutade mitt hufvud mot hennes bröst: — Mitt barn! mitt,barn! Isa! Isa!... Jag