Dagens Nyheter – 23 december 1867, sida 2

under hennes olyckligae äktenskap städse funnits hos henne, försvann allt mer och mer. Alla visade henne varm tillgifvenhet och kärlek, och detta förhållande kunde icke undgå att utöfva de bästa verkningar på hennes lynne. I synnerhet var lady Annes närvaro välgörande; de hade varit ungdomsbekanta, och när de under de långa qvällarne språkade med hvarandra om flydda tider, lifvades min moder, så att hon syntes oss alla ung på nytt. Sålunda förgingo vintern och äfven den följande sommaren, utan att någonting tilldrog sig, som förtjenar särskildt anmärkas, med undantag deraf att herr och fru de S:t Foix, åtföljda af sin dotter, gjorde en kort påhelsning hos oss under den vackra årstiden. Men på hösten hände en dag att en budbärare anlände från Wold, medförande ett bref, adresseradt till mig. Budbäraren var John Walton, och brefvet, som var skrifvet af min moster, innehöll: Kom hit genast och ensam. — Hvad vill detta säga? sade jag vändande mig till Fulke. Någonting högst vigtigt måste ha inträffat. — Det är sannolikt; vi skola fråga budet. Sedan jag och John utbytt några vänliga ord, fortfor samtalet sålunda: — Var det icke välvilligt af fröken Aylmer att skicka just mig hit? frågade Walton. Men hon är en god menniska, det är säkert det. Gud gifve att hon vore frisk igen. — Ar hon då sjuk? — Ja, Gudnås, fröken, det är hon visst. Har ni icke vetat det? Hon har legat för döden flera veckor, och Mary, hustru min, har turat om med hennes kammarjungfru i att sköta henne. Derigenom har Hon fått veta att vi känna er. Ack! om ni visste, huru mycket hon under de ånga vaknätterna frågat Mary om er, och hvil