Dagens Nyheter – 23 december 1867, sida 2

skola blifva rådande emellan familjens samtlig ledamöter. — Står det då så högst illa till med min moster ? — Ja; när jag for, var hon något bättre än hon varit ett par dagar förut; men då trodde vi alla, äfven läkarne, att hon skulle dö hvilken stund som helst. — Då reser jag. Vi gå genast till min mor och bedja om hennes tillåtelse. Vi gjorde så; och långt ifrån att framställa några invändningar, uppmanade hon oss att skynda, för att hennes lidande syster, så fort som möjligt, måtte få erfara den tröst och lättnad, som min närvaro troddes komma att förorsaka henne. Och vi begåfvo oss åstad. Medan jag, efter ankomsten till en gästgifvaregård, der vi skulle ombyta hästar, satt i ett rum, otålig öfver dröjsmålet, knackade någon på min dörr, och huru beskrifva min förvåning, då jag vid dennas upplåtande möttes af min moder? — Jag har icke kunnat afhålla mig ifrån att följa dig, Isa, sade hon snyftande, under det mina armar omslöto hennes darrande gestalt. Blif icke rädd, jag tänker ej komma till Wold i sällskap med dig, tyi sådant fall skulle jag bereda dig bryderi och ledsamheter... Men jag vill återse mitt hem — min far. Ack, om jag hade hans förlåtelse! Men jag skall vara mycket försigtig ... Seså, far nu, tillade hon, när en uppasserska inträdde och tillkännagaf att min vagn stod redo framför porten, och, dyra Isa, bed Gud för mig och för oss alla! (Forts.)