Dagens Nyheter – 23 december 1867, sida 1

Ven stränga och ihärdiga köld, som denna vinter tidigare än vanligt inträdt, och den, efter hvad det allmänt säges, tilltagande arbetslösheten samt isynnerhet dyrheten å mjöl och bröd framkalla särdeles mycken och högst lofvärd omtänksamhet om de obemedlades i Stockholm tillstånd. Oberäknadt att fattigvården och arbetshusen anstränga sig till det aldra yttersta för att kunna , mottaga eller annars understödja antalet af sökande, och att den enskilda välgörenheten i husen både är mångdubbelt mot förr anlitad och äfven verkar ofantligt mycket mera än förr, äro allmänna subskriptioner öppnade: af Aftonbladet för att samla medel till utdelning genast, af fru Emilie Carlön för att samla medel till utdelning längre fram på vintern, då behofven pläga vara ännu större än vid jultiden, och af aktade läkare för åstadkommande af understöd åt en särskild klass af nödställda: de arma qvinnor som släppas ut från barnbördshuset för att lemna rum åt andra, lika olyckliga. Slutligen bör nämnas att Aftonbladet i lördags föreslagit att inrätta en fattigbarack i det staten tillhöriga och nu obegagnade f. d. riksarkivhuset vid hörnet af Skeppsbron och Slottsbacken. Bredvid alla dessa förslag att lindra nöden och eländet för dem som äro alldeles ur stånd att hjelpa sig sjelfva, bedja vi att få göra gällande ett, som går ut, icke på välgörenhet i ordets vanliga betydelse: att göra godt åt behöfvande genom allmosori den ena eller andra formen, men på att verka godt för en stor klass. af samhället genom att bereda, åtminstone under den stränga årstiden, för denna klass ett tillfälligt skydd mot köldens skadliga verkningar och på samma gång för många ett tillfälle att undandraga sig kroglifvets förstörande inflytelse. ; Ett stort antal af hufvudstadens invånare uppehålla sig hela dagen eller största delen af dagen ute på gatorna, i följd af sitt yrke, sin sysselsättning. Det fins ingen statistik som säger huru många dessa. menniskor äro, men att de äro mycket talrika skall en hvar inse, då vi uppräkna blott några kategorier. Dessa äro: de handlande och mångelskor, hvilka idka försäljning på torgen eller å gatorna; dessa med biträden, hvilka många af dem begagna, utgöra säkerligen ett tusen. Vidare åkare och deras drängar, hvilkas antal visserligen uppgår till 7—800. Vidare: stadsbuden, om vintern ej så många som under sommaren och flyttningstiderna, men dock säkerligen 300. Vidare alla vedhuggare, bärare och sjåare; troligen 4—500. Vidare vestgötar och månglare eller månglerskor samt smärre yrkesidkare, som gå omkring i husen för att sälja, samt visoch tidningskolportörer;—inallestroligen2—300. Der hafva vi redan bortåt 3,000 personer, och om man ock ej antager att mer än hälften af dessa har gamla föräldrar, eller syskon, eller man, eller hustru, eller andra förbindelser, eller barn att sörja för, och hvilka för sin bergning äro till större eller mindre del beroende af de uteyarandes helsa och moralitet, så får man dock som facit af denna beräkning ett antal af 6— 8,000 menniskor i Stockholm, hvilka bero af det äfventyrliga lifvet på torgen och gatorna. Slutligen bör härtill läggas att en talrik allmoge samt många mjölkbud hvarje dag äro inne på stadens större torg och stå der från kl. 7 på morgonen kanhända till kl. 2—38 på dagen. Hvad utväg hafva alla dessa menniskor att skydda sig mot köld och blåst, snö och slask, regn och dimma, som göra dem genomfrusna eller genomvåta och ådraga dem förkylningar, hvilka förstöra deras kropp, till skada för kommande slägten, och lägga dem förtidigt i en graf, som de säkerligen mången dag bittert sucka efter såsom den lyckligaste lott? Deras utväg är krogen, Och krogen, tyngd af en oerhörd hyra, sedan gropar välvist blefvo så godt som förbjudna, och en ännu oerhördare utskänkningsafgift, mottager de frysande med föga mat, men mycket bränvin. Krogen förtjenar föga på maten, den trugar derföre icke ut den, men den använder hela sin öfvertalningsförmåga för att förmå kunden att supa det lagstadgade femgradiga bränvinet, hvarpå bränvinsskatten skall tjenas in. Från krogen utgår så fylleriet, slagsmålen, fattigdomen, eländet i hemmen, barnens moraliska förderf, männens försoffning, hustrurnas misshandling och förtvilan — slutligen pliktfällandet i polisen, stölderna, missgerningarne — tills fängelset mottager de arma offren för bränvinet i sin hulda famn, och staten föder de fängslade, medan de hemmavarande i skam och sorg söka uppehålla sitt eländiga lif. Under denna af lagstiftningen väsentligen framkallade gång af det lägre samhällets bedröfliga lif, är det icke tillåtet att öppna mer än ett ringa antal nykterhetsvärdshus, ej för Mångelskor i mjölkmagasiner att sälja varm mat, ej för någon att, utan en anmälan som den ringe ej vet hur han skall skrifva eller få skrifven och som kostar honom penningar, sälja öl eller dricka. ? Med kännedom om denna förvändhet och allt deraf framkalladt elände, har man kommit nå dan tanken att NÅSON Välvillie man