Dagens Nyheter – 21 december 1867, sida 2

lat bestjäla mig, var den sannskyldige gerningsmannen. Lady Anne trodde att Paul, när han förnam att jag redan visste så mycket, skulle anförtro mig äfven det öfriga, och att sanningen sålunda omsider skulle komma i dagen. Men denna åsigt delades hvarken af mig eller majoren. o— Det är icke värdt att vi hoppas något sådant, kära mamma, sade Harry. Ehuru vi nu veta mera än när vi kommo hit, har derför icke Pauls ställning blifvit på minsta sätt förändrad. Likäsom många store män, hvilka uppoffrat sina lif heldre än att förråda vänner, anser Paul att det vore synd och vanhederligt att angifva personer, som lita på hans tystlåtenhet, och derför vill han dö. Allt hvad göras kan är att inför någon härvarande myndighet afgifva en omständlig berättelse om den händelse som tilldragit sig i natt. Måhända kan derigenom ett par dagars ytterligare uppskof vinnas, hvarunder vi torde hinna meddela oss med vederbörande i London. Så snart dagen gryr, skall jag rida till domaren, som lyckligtvis redan fättat deltagande för gossen och fråga honom till råds. Ifall det behöfves får Isabella lof att skriftligen uppsätta och med ed styrka en förklaring öfver hvad hon sett och hört. Jag skall resa dermed till London. Under afvaktan på hvad komma skall må hon emellertid hålla sig stilla. Jag lydde detta kloka råd och förblef liggande till sängs, ända till dess att min oro stegrades derhän att jag måste stiga upp och röra mig. Jag gick då ned och fann Harry och hans moder sitta vid frukostbordet. Utanför porten väntade en häst, som skulle föra honom bort. — Det var omöjligt för mig att ligga stilla, svarade jag på deras förebråelser öfver min