Dagens Nyheter – 20 december 1867, sida 2

NOR TATA känd; och icke desto mindre syntes det vara omöjligt att rädda honom. Äfven om han sagt oss allt, skulle det säkerligen ha mött stora svårigheter att förmå myndigheterna til att tro på hans ord och anställa vidare undersökningar; men nu, när han envist vidhöll sitt beslut att ingenting uppdaga, stod det ej i vår makt att göra det ringaste för honom. Men å andra sidan, huru förfärligt att tänka, det timma följde efter timma, och att den stund alltmera nalkades, då han med sitt unga lif skulle umgälla ett brott, som blifvit begånget af någon eller några föraktliga skurkar, hvilka emellertid lefde, för att måhända begå ännu flera ohyggliga dåd! LX. Såsom sagdt är, tiden fförgick och -hopplösheten blef allt större. Hvad Paul sjelf beträffar, syntes han för hvarje dag blifva allt lugnare och mera undergifven. Han lyssnade med intresse och vördnad till sin själasörjares förmaningar och böner, och den lätta, snart sagdt föraktliga ton, hvarihan förut talat om döden och evigheten, försvann helt och hållet. Men huru mycket han än i andra afseenden förbättrades, fortfor) han att lika envist förtiga hvad han visste angående det svarta dåd, för hvilket han blifvit dömd till döden. Han tycktes ha blifvit nöjd att dö. I början hade han visat sig förtviflad, men ju mera den sista stunden nalkades, desto oftare satt han stilla och tyst i ett hörn, synbarligen fördjupad i tankar. RS Till och med den förtrytelse, han förrådt, när det varit tal om dem, som genom sin falskhet