Dagens Nyheter – 20 december 1867, sida 2

tillskyndat honom hans olycksöde, upphörde efterhand att visa sig. : Han talade i stället mycket om den stackars qvinna, som han ansågs ha rånat, beklagade att hon blifvit så svårt misshandlad. och uttryckte sin förhoppning att den dag snart skulle randas, då hon komme underfund med att han var oskyldig. : Harry Sommerset och jag voro betänkta på att föranstalta ett möte mellan den för rån dömde och den rånade; vi trodde nemligen att en förklaring då skulle komma till stånd med den påföljd att qvinnan skulle inse sitt misstag och återkalla sina inför rätten gjorda påståenden. Men vi fingo veta af fångpredikanten att hon bodde så långt från York, att hon knappt skulle hinna, på erhållen kallelse, infinna sig i staden före den för afrättningen utsatta dagen. Vi afstodo derföre från vår afsigt, ehuru det smärtade oss djupt att icke kunna sätta den i verket. Emellertid hände en dag till vår stora öfverraskning och glädje att, då vi just stodo i begrepp att lemna Pauls. cell, en fångvaktare inträdde och tillkännagaf att fru Huddart (så hette gumman) begärt och erhållit tillåtelse att träffa fången, emedan hon: ville fråga honom, hvart ett miniatyrporträtt, som befann sig bland de stulna sakerna, tagit vägen. — Jag! ropade gossen, i det en rodnad öfverfor hans ansigte. Tror hon att jag har tagit det ifrån henne?... Ja, det är ju sannt, hon har svurit på att jag är rånaren, och då är hon väl öfvertygad derom. Detta är hårdt att tänka på, men — huru gerna jag än vill taga henne ur hennes villfarelse, kan jag det icke. — Vill ni råka henne, Paul? — Ja, om hon sjelf så önskar; men, tillade han med ett utbrott af häftig rörelse, det kostar ändå bra mycket på mig, att hon skall komma och fråga mig om sådana saker,