Slägtfejden eller En arftagerskas Sjelf-biografi. (Forts. från föreg. n:0.) — Vist sade jag det; men ingen ville tro mig. Sakerna hade ju icke kunnat flyga mig i händerna; och när jag ej ville upplysa hvem som gifvit mig dem, antog man naturligtvis att jag icke kunde göra det. — Men nu vill ni yppa förhållandet; nu har ni insett, huru oförnuttigt det är att offra lifvet för personer, som sjelfva haft hjerta till att handla så nedrigt mot er. — Om andra bete sig illa met mig, har jag derför hvarken rättighet eller lust att förråda dem... Det gör mig mest ondt om den stackars gamla qvinnan; ty hon bevisade mig mycken godhet och gaf mig mat med friköstig hand... Men ni skulle ha sett henne, då hon betraktade mig inför domstolen. Hon ropade att jag var en afbild af hennes son, som varit död i trettio år, och dock eller kanske just derföre hade hon fått i sitt hufvud att det var jag och ingen annan som försökt döda henne. — Var då er följeslagare så lik er? — För all del fråga mig icke! Sök ej narra mig till att yppa min hemlighet! Och icke heller är det värdt att ni försöker gissa den. Ni skall bestämdt misstaga er. Jon kunde icke leta ut sanningen, och likväl ha mina tankar förr alltid varit en uppslagen bok för henne. Det tjenade ingenting till att söka öfvertala honom; han var och förblef obeveklig. Att han var oskyldig, derom hyste jag intet tvifvol Trgen kopde blicka in uti hans lugna öga eiler lyssna till hans säkra stämma, utan att linna sig öfvertygad om att han blifvit miss