Dagens Nyheter – 19 december 1867, sida 2

Ni måste derföre genast komma hit. Amys far är här. Med min mors tillåtelse (hon hade på något sätt fått veta Pauls slägtskap med den aflidne) lemnade jag och lady Anne Ellerslie så fort som möjligt, åtföljda af Morgan, majorens kam-martjenare. Vi sammanträffade med Harry på utsatt ställe i York, och jag följde honom till fängelset, dit lady Anne icke kunde komma in, emedan det tillståndsbevis, som för oss öppnade portarne, lydde helt enkelt: Inträde — — — beviljas major Sommerset och en hans vän. Jag vill icke upptaga tiden med att hbeskrifva, hvilket smärtsamt intryck det gjorde på mig att från det glada och bullrande lifvet på gatorna inträda inom fängelsets dystra murar. Vare nog sagdt, att den der rådande dödstystnaden, den qvafva luften och fångvaktarnes sorgsna ansigten gjorde mitt hjerta till den grad beklämdt, att jag ovilkorligen skulle ha vändt om och gått ut, så vida icke min pligtkänsla kraftigt manat mig till att öfvervinna min svaghet. Då jag blef införd i Pauls cell, kom gossen emot mig, utropande: — En lady!... Fröken Neville, är det ni? Jaså, ni kom ändå till sist. Ack, ni har glömt mig, och det är ingenting att undra öfver; men jag kommer ihåg er, jag. Jag må tillstå att jag verkligen icke kände igen honom. Han hade blifvit lång och stor samt var rätt vacker, ehuru han till den grad påminde om sin far och sin mormor, att jag ofrivilligt darrade, när jag betraktade honom, Då han teg, var han lik herr Cunningham, men då han talade ock hans ansigte lifvades, tyckte jag mig se Svarta Madge. — Det gör mig ondt att se er här, Paul, sade