Dagens Nyheter – 19 december 1867, sida 2

— Men hon har ju svurit på att det var ni som rånade henne? — Hon svor falskt. Jag har aldrig satt min fot i hennes boning, sedan jag väl gått ut med mitt brödstycke. : — Än de personer, vi hade i sällskap då? Han svarade intet. Jag upprepade frågan, tilläggande: — Och när ni slutat äta, hvart gick ni sedan? oo Öfver åkrarne till närmaste stad. : — Hamn ni fram dit? — Icke samma qväll. Det blef oväder, så att jag måste söka herberge i ett skjul nära intill stora landsvägen. Blåsten blef så stark under natten, att den gamla dörren, bredvid hvilken jag lagt mig, föll öfver mitt ansigte, så att detta blef illa skadadt, och under mina bemödanden att lyfta åt sidan den tunga persedeln, som hotade att qväfva mig, hade jag tillika den oturen att skära mig i ena handen på en hvass kant af jernbleck. Också såg jag ögst bedröflig ut på morgonen, var nedblodad, kan ni tänka; och... — När råkade ni sedan era vänner? Åter besvarade han mig med en envis tystnad. Då fortfor jag: — Men om ni aldrig var in i stugan sednare än ni nu påstår, huru kunde då klockan och silfverskeden återfinnas hos er? — Åh, det var en nedrighet! ropade han med lågande blick. Det kan man kalla ett elakt streck!... Jag hade icke mera kännedom om hvad som fanns i knytet, när man bad mig gå dermed till pantlånaren, än denne, när jag lemnade fram det. — Hvarföre sade ni icke det inför rätten2 — (Forts.)