Dagens Nyheter – 19 december 1867, sida 2

jag efter en stunds tystnad. Ni lider väl mycket utaf att sitta instängd i denna trånga cell? — Ja, jag dör af ledsnad, innan man hinner föra mig till galgen, genmälde han. — Nej, nej, ni måste yppa för mig på hvad sätt er oskuld kan ådagaläggas. — Det vill jag icke. Jag köper icke mitt lif med ett förräderi. Icke ens då hon bad mig derom, lydde jag; nu är hon afliden, och det finnes icke längre någon menniska här i verlden, som frågar efter, om jag är lefvande eller död. — Så får ni icke tänka... Amy... — Ack ja, hon! — Ett strålande leende öfverfor härvid hans ansigte. — Men också ingen annan. — För hennes skull då? — Nej. — Hvarföre har ni då skickat efter mig?, — Jag vet icke... För det hon bad mig göra det, kan jag tro... Och dessutom ville jag träffa er, för att säga att jag icke är så dålig som menniskorna påstå. Ni har en gång räddat mig ur en stor fara, och jag vill ej att ni skall tro er ha hjelpt en skälm. Döden skall icke synas mig det ringaste fruktansvärd, om jag blott kan befria mig från den sorgliga tanken att jag lemnar ett föraktadt namn efter mig. s — Men om ni är oskyldig och kan angifva brottslingen, är det, snart sagdt, er pligt att göra det. Brottet var ytterst grymt, och det är farligt att låta gerningsmannen bli ostraffad. o— Ni har rätt, dådet var ohyggligt. Men jag har icke haft större del deri än ni. Ja var in till gumman och tiggde litet mat, oc jag såg penningarne och de öfriga sakerna på bordet, men jag rörde hvarken dem eller henne; ty jag har i hela mitt lit aldrig stulit.