honom och svarta Madge, emedan han ville följa en man, som hon visste vara dålig, och som derföre, enligt hennes tanke, skulle förleda honom till att begå onda handlingar. En dag gick han bort med sin nye vän och kom icke tillbaka på en hel vecka. Då fick han så mycket bannor af sin mormoder att han blef förargad, lemnade ziguenarnes lägerplats och syntes icke vidare till. Man hörde ingenting af honom, förrän underrättelse kom att han satt fängslad i York. Den stackars Madge blef då förtviflad, ty hon älskade honom högt, och begaf sig till staden, för att uppsöka honom. Men ehuru hon, med den kännedom hon hade om hans karakter, var fast öfvertygad om att han icke kunnat begå det brott, för hvilket man anklagat honom, var hon dock icke i stånd till att förmå honom att lemna en enda upplysning som kunde leda till upptäckande af sakens rätta sammanhang. Han tog henne i famn och bad henne om förlåtelse för alla de sorger, han tillskyndat henne, samt förklarade sig vara fullkomligt oskyldig i afseende å den brottsliga gerning, för hvilken han led; men det var också allt. Då Madge såg att hon icke kunde öfvertala honom att säga hvem den skyldige var, skickade hon bud till herr Cunningham, med begäran om ett möte och sammankallade desslikes hela ziguenårbandet, för att, om möjligt, utröna sanna förhållandet. — Men innan Bon skiljdes från Paul, tillsade hon honom, fortfor Amy, att han, ifall hon icke skulle lyckas rädda honom, borde skicka detta papper till er, som redan förr frälst hans lif och utan tvifvel skulle finna utvägar till att göra det ännu en gång. — Jag! Huru kunde hon tro så? Jag har ingen makt, jag kan ingenting göra för honom, s (Forts.)