Ziguenarbandet vistades endast en kort tid af året i den trakt, der Amys fosterföräldrar bodde; men det återkom ordentligt hvarje år i samma månad och den lilla flickan sörjde lika djupt, när de gingo bort, som hon gladdes när hon kunde vänta dem tillbaka. Pauls moder dog, under det de uppehöllo sig i närheten af Amys bostad. Då intogs han af djup sorg och hans väninna gjorde allt för att trösta honom. När bandet bröt upp, för att begifva sig till en annan ort, kunde hon icke skiljas från honom, utan följde med. Paul gömde henne, och ingen blef henne varse, förrän; det var för sent för henne att återvända. Hon fick då göra ziguenarne sällskap och ströfvade omkring land och rike i fem år. Emellertid förlorade hennes fader sina öfriga barn och försökte återfinna Amy. Detta lyckades honom, och hon lefde en tid i sitt ursprungliga hem, men vantrifdes der. Alla skrattade åt henne för hennes skick och fasoner, som blott alltför mycket vittnade om att hon lefvat bland ziguenare, och hon uppsökte åter svarta Madge och Paul. Men när hennes stjufmoder dött och fadren stod ensam i lifvet lät han för andra gången hemta henne till sig, och genom ett vänligt bemötande samt genom att bibringa henne kunskaper om rätt och orätt lyckades han qvarhålla henne i hemmet. Då Paul blef insatt i fängelse, bad hon att få helsa på honom och hennes begäran blef bifallen. Hvad honom angår, var han, enligt Amys utsago, en gosse med karaktersfasthet samt derjemte varmhjertad och ädelmodig. Han ville gifva allt hvad han egde till en annan, som behöfde det bättre än han, eller ådraga sig de största bekymmer för att tjena andra; men ändock hade han ett obändigt lynne och tyckte om att gå sin egen väg. Många trätor egde rum mellan