på samma plats som förut, ropade hon i en på en gång ifrig och klagande ton: — Ni vill väl komma? Eller är ni nog grym att lemha honom åt hans öde och låta honom dö? — Min stackars flicka, ni glömmer att jag ingenting vet angående de förhållanden, som intressera er så mycket. Det enda jag förnummit är, att en ziguenargosse blifvit öfverbevisad om att ha begått ett stort brott, hvartill ni säger att hån är oskyldig, under det att tolf förståndiga män, efter noggrann pröfning af omständigheterna, kommit till en motsatt åsigt. Hvad har ni för bevis på att de misstagit sig och att ert påstående är riktigt? — Hans ord. Ni ler, emedan ni icke känner honom. 0, om ni kunde höra honom tala sjelf! — Jag vill heldre höra er. Sätt er ner här och berätta allt hvad ni har er bekant angående er vän Paul, samt huru ni lärt känna honom. — Jag skall göra er till viljes, men låt mig stå; ty jag kan icke hvila mig, medan han är så olycklig. Af den borättelse, hon nu afgaf och som icke torde vara af det intresse för läsaren att jag bör, återgifva den fullständigt, vill jag endast här omtala det hufvudsakligaste. Flickan fihette Amy. När hon var ett iitet barn, gifte hennes far om sig, och på stjufmodrens inrådan blef hon skickad från föräldrahemmet till ett fattigt folk, som åtog sig att mot betalning fostra upp henne. Förmodligen voro hennes vårdare klent betalda; ty ingen brydde sig om henne, utan hon fick springa omkring i nejden, när och huru hon behagade. Under sina utflykter formerade hon bekantskaper, med hvilka hon lekte, och bland dessa var Paul, för hvilken hon genast, då hon fick se honom, fattade den innerligaste tillgifvenhet.