Dagens Nyheter – 16 december 1867, sida 3

er, huru jag skall trösta Henne. Derföre reser jag, och det är inte värdt att du försöker hindra mig derifrån, Georg. Familjemötet på : Elerslie vill jag endast i största korthet omnämna. Ehuru sinnesstämningen var sorgsen, såsom den alltid är hos menniskor, hvilka samlats kring en hädangångens stoft, rådde likväl på djupet en innerlig förnöjelse, ett lugn. och en frid som under många år varit sällspord. inom min familj. ATfven Bettys närvaro bidrog att öka vår trefnad; den erinrade om längesedan förflutna dagar: vi mindes huru hon, vår: tjenarinna, älskat oss och varit vårt mäktigaste skydd, då vi af herr Cunningham hotades med hård behandling eller lemnades snart sagdt utan bröd för dagen. RK Den stillhet, som nu herrskade på Ellerslie, afbröts för en tid af följande händelser, hvilka, medan de varade, förorsakade stor och allmän oro. OM Dagen efter min stjuffaders begrafning, kom Betty in till mig tidigt på morgonen med ett hopviket papper i handen. Å detta papper voro en mängd träd ritade och på stammen af det främsta bland dessa såg jag ett litet hvitt kors. Ehuru ritningen var i högsta grad oskickligt gjord, igenkände jag genast den plats, som den skulle föreställa. NRA Det var det ställe,.der svarta Madge och jag sista gången hade mött hvarandra, och der hon lofvat att bennes stam skulle skynda mig till hjelp, så ofta jag vid trädet med det hvita tecknet på gåfve min önskan att komma i åtn tutande af dess bistånd tillkänna. .— Godt, sade Betty, detta är ett besynnerligt sätt att meddela sig med menniskor; men så Ar också den person.som lemnat papperet sjelt icke litet besynnerlig, må ni tro... Förstår ni meningen? —