Dagens Nyheter – 16 december 1867, sida 1

Stockholms-Nyheter. När den nya banan från Arboga till Köping nalkades sin fullbordan, frågade industriidkare der i orten hvad frakten till Göteborg skulle blifva. Trafikstyrelsen beslöt då att bestämma den lika med sjöfrakterna från Arboga och Köping; hade den satt jernvägsfrakten högre, så skulle producenterna liksom förut hafva sändt sitt jern och sin plank sjövägen.) Sjöfrakten från Köping till Stockholm är endast 16 öre MM centner jern och 2 rår 25 öre pr tolft plank. Med denna frakt för den korta sjövägen kan jernvägen icke täfla, ty den kan ej utan direkt förlust föra varor för det priset 26 mils väg och, om den än gjorde det skulle jernets eller plankornas egare ändock få drygare omkostnader vid försändning pr jernväg, ty då tillkomma utgifterna för jernets eller plankornas transporterande från Liljeholmen eller södra stationen till brädgård eller jernvågen, dit fartygen deremot föra lasten direkt. Ingen har heller begärt nedsättning, hvilket Arboga—Köpingsbanans direktion och enskilte bergsbruksidkare säkerligen ej skulle ha underlåtit, om de haft någon nytta af en nedsättning. En dag i början af månaden väcktes hufvudstaden af ett allarmrop, hvilket hr fabrikören J. Koch upphäfde hos stadsfullmäktige. Det innehöll att styrelsen öfver statens jernvägs-trafik skulle hafva satt ned frakttaxan för vissa jernoch trävaror mera till Göteborgsexportörers fördel än till Stockholmsexportörers, hvilket skulle medföra den för hufvudstaden ledsamma verkan, att utförseln af jernoch skogseffekter från Westmanland och Nerike allt mera skulle komma att upphöra att gå öfver Stockholm, till skada för dess handel och sjöfartsrörelse. Hr Koch föreslog att stadsfullmäktige skulle utse komiterade, hvilka skulle göra sig närmare underrättade om förhållandet. Tidningarne Fäderneslandet och Nya Dagligt Allehanda, körda af samma intressen och derföre numera ofta gående i par såsom såta stallbröder, skyndade att begagna hr Kochs motion som uppslag till att skrika mot ett af den nu bestående regeringens verk, ty att skrika mot den är deras hufvuduppgift och de göra det för likt och olikt, antingen styrelsen handlar i öfverensstämmelse med de af dem sjelfva uttalade åsigter eller icke; de båda tidningarne erinra om den elaka pojken som skrek tills hans fader gaf honom en slant för att han skulle tiga och som, efter att ha tegat en liten stund, sade: nej pappa, tag tillbaka slanten. ..jag vill skrika. Dagligt Allehanda och Fäderneslandet sade nära nog att jernvägstrafikstyrelsen hade förrådt Stockholm. Icke underligt då, om hufvudstadens invånare blefvo uppskrämda och harmsna. Men trafikstyrelsen har visligt hastat att i en rapport till regeringen, daterad den 10 d:s, ådagalägga att hr Koch, såsom han ock i sin motion sjelf förutsatte, icke egt nog kännedom om alla förhållanden som inverkat på de medgifna förändringarne i vissa delar af jernvägstaxan, och att dessa förändringar blifvit vidtagne icke för att draga trafik ifrån Stockholm, utan för att sätta statens banor i tillfälle att täffa om en fraktförtjenst, som hittills uteslutande tillfallit rederier i Arboga, Köping och flera Mälarestäder. Det är sålunda desse, men icke Stockholm som har anledning till klagan. Alltsedan Göta kanal öppnades för transitofart. har försändning af vestmanländska jernoch träeffekter egt rum sjöledes från Köping och Arboga till Göteborg. På sednaste tiden har härvid sjöfrakten å jern varit högst 42 öre pr centner och å plank 6 rdr 48 öre pr tolft om 45 kubikfot. Försändningen sker dels för Stockholmares, dels för Göteborgares räkning, ty ett Stockholmshus kan finna uträkning vid att, då det är förläggare för jerneller planktillverkare i Westmanland, låta varorna sändas till Göteborg och der aflastas till utrikes ort. Angående några andra förhållanden, som hr Koch i sin motion vidrört yttrar trafikstyrelsen i sin rapport: De särskilda fraktbestämmelserna för Hellefors bruks och Skrikarhytte masugns effekter bero på produktionsorternas belägenhet, som möjliggör transporter derifrån på andra vägar öfver Christinehamn till Göteborg, med förbigående af både Köping—Hultsoch statens jernvägar, om icke frakten på dessa bestämmes så att den ej öfverstiger kostnaden vid försändning öfver Christinehamn. Utom de nämnda bestämmelserna för transporter till Göteborg hafva styrelsen och direktionen, på det att vagnarna icke må behöfva återgå tomma, öfverenskommit om särskilda fraktsatser för stenkol och eokes från Göteborg till Köping—Hultbanans stationer till belopp, som variera emellan 33 och 35 öre centnern och hvarigenom ej obetydliga qvantiteter af dessa för metallproduktionens förökning i bergslagerna nödvändiga materialier erhållits till betäckande af kostnaden för vagnarnas återförande. Till slut yttrar trafikstyrelsen: Styrelsen anser sig härmed hafva redogjort för de grunder, hvarpå de med direktionen för Köping— Hults jernväg öfverenskomna fraktbestämmelser hvila, och är öfvertygad att styrelsens åtgärder i afseende på såväl denna öfverenskommelse som de särskildt vidtagna taxemodifikationerna skola, långt ifrån att syfta till Lades an dA Af An Allan. annan Arta 3nutnvArncANn