Dagens Nyheter – 14 december 1867, sida 3

skicka underrättelse om hvad som förefallit till myndigheterna i orten; Efter att ha sagt detta; red han bort; lemnande oss åt vår oro och våra bekymmer. En stund förgick; som syntes oss lång; hvarefter några män kommo, bärande en dörr; på kvilken herr Cunningham lades och bars försigtigt till en treflig koja i närheten; Jag skyndade mig i förväg; för att biträda värdinnan på stället vid hennes anordningar till den sårades mottagning; och hvem kan föreställa sig min öfverraskning; när jag i henne igerkände en bekant; en, kär; dyr vän; min gamla; så högt värderade vårdarinna Betty? LVIII, Naturligtvis var vår ömsesidiga glädje öfver detta möte särdeles stor; mem de sorgliga förhållanden, under hvilka vi sammanträffade, kunde dock icke undgå att betydligt förbittra återseendets stund, som eljest skulls ha blifvit så angenäm. Betty hann endast säga mig några få ord (och dervid omtala att det var hon och Georg som besutto dem bondgård; i hvilken vi hade bestämt oss för att äta frukost) innan hennes gamle husbonde; hvilken nu befann sig i ett så beklagligt tillstånd, inbars under hennes tak: Herr Canningham blef lagd i gästrummet och läkare efterskickades: Jag kan icke beskrifva den oro jag erfors medan vi väntade på läkaren och äfven, sedan denne ankommit; under den långa tid han tillbragte ensam hos den sjuke. Jag satt för mig sjelf och bad till Gud; att han ville uppväcka ånger i min olycklige stjuf