Dagens Nyheter – 14 december 1867, sida 3

(Insändt.) En fråga till Poststyrelsen. Insändaren af nedanstående rader har ofta förundrat sig öfver att på sednare tider kontorsskrifvare tecknat gitt namn jemte postförvaltarens å utfärdade qvitto på rekommenderade bref, och på förfrågan hvarföre så sker, fått det svaret att ordinarie kontorsskrifvaren, enligt ett af general-poststyrelsen utfärdat cirkulär, skall:i första rummet stå i ansvar för de af dem emottagna rekommenderade brefs behöriga expedierandee. Jag kom då att omedelbarligen fråga: har då kontorsskrifvare rättighet att sjelf förvara dessa bref? Till min förvåning fick jag då den upplysning, att de hvarken egde rättighet att förvara dem, ej heller den, till hvilken jag ställde dessa frågor, vid postförvaltarens tillfälliga frånvaro hade nyckeln till det vanliga förvariogsrummet, neml. kasbsakistan, utan nyeMÅ lemnades till postförvaltarens enskilda .biträde. Vid detta fall framställer sig väl den frågan sjelfmant: hur skall en kontorsskrifvare kunna ansvara för det som han icke sjelf får förvara? Och af hvem skall en korrespondent erhålla ersättning i händelse ett af kontorsskrifvare mottaget rekommenderadt bref kommer bort eller dess innehåll blir ur brefvet uttaget, innan det från postkontoret blir behörigen expedieradt? En kontorsskrifvare kan väl icke, utom möjligen högst få undantag, ersätta belopp, ofta uppgående till flera tusen riksdaler. Dessutom vore väl sådant kanske högst orättvist, då det icke allenast låter tänka sig som en möjlighet, utan är genom temligen färska fakta visadt att biträden vid postkontor ur rekommenderade bref uttaget penningar (tillfätlet härtill underlättas ganska betydligt om biträden fåhafva nyckeln till kassakistan och, som ofta är fallet, öppna rekommenderade bref förseglas med ett å kontoret befintligt sigill). En närmare förklaring af general-poststyrelsen öfver det här ofvannämnda cirkuläret, samt hur långt ansvarsskyldigheten för kontorsskrifvare bör sträcka sig, anser insändaren häraf för korrespondenternas säkerhet till sin egendom vara i hög grad påkallad. — ,