Dagens Nyheter – 14 december 1867, sida 2

bestämma mina handlingar; och efter några bemödanden att återkalla henne till lif; gaf hon tecken till återvändande medvetande. När hon repat sig så pass mycket att hon kunde stiga upp och gå; följdes vi åt till det ställe der herr Cunningham låg. Under några minuter kunde vi icke märka annat än att han var död; men sedan tyckte vi oss känna hans bjerta sakta röra sig. Vi hade rätt: han lefde verkligen ännu. Emellertid var hans tillstånd sådant att ögonblicklig hjelp behöfdes. Och huru skulle väl vi kunna bhjelpa honom; Vi förstodo icke sjelfva; huru han skulle behandlas; och för öfrigt befunno vi oss ju på ett ställe; der vi aldrig förr hade varit; och visste således icke; huru nära eller långt vi hade till en mensklig boning. Ån vidare — vi voro omgifna af menniskor; för hvilka det icke gick an att tillkännagifva; det den fallne ännu lefde; ty de skulle då med säkerhet ha tilldelat honom dödshugget; i stället för att bjelpa till att återkalla det flyende lifvet. Bäst var derför att icke underrätta dem om att Madges fiende ej dött i samma stund som hon; och det var lätt nog att dölja sanna förhållandet för dem; de voro nemligen så upptagna af henne; hvilken de alla vördat och älskat; att ingen brydde sig hvarken om oss eller herr Cunningham; Man kan tänka sig, att vår belägenhet blef högst obehaglig i längden: Hvad skulle vi taga oss till? Icke kunde vi väl öfvergifva det olyckliga offret .:: Visst hade herr Cunningham handlat mycket illa här i verlden; men det tillkom Gud att straffa honom; och det skulle blifva vårt fel; om sm hvilket ju lätt