Dagens Nyheter – 14 december 1867, sida 2

hade kunnat inträffa; ifall vi hade lemnat ho nom åt hans öde — han.blefve lefvande begrafven: Svårt är att säga; huru allt detta skulle ha slutats; om icke Gud, den allsmäktige; till hvilken vi i varma böner vände 6ss, hade sändt oss bistånd i vårt betryck. Vi fingo nemligen helt plötsligen höra hundskall i skogen; straxt derefter nådde ljudet af menskliga röster våra öron; och tvänne unga herrar blefvo synliga på den öppna plats; hvarå vi befunno oss. Vi skyndade dem till mötes, och några ord voro tillräckliga till att förklara för dem; huru det förhöll sig. Den ene af dem rille genast skynda att skaffa hjelp; men innan han hann stiga upp på den bäst, som jag bad honom taga; för att kunna färdas så fort som möjligt, trädde Mendez fram till oss; och; under det han med en min af den innerligaste tillfredsställelse betraktade herr Cunningham, sade ban: — Kulan har träffat rätta punkten; och en qvinna har beröfvat mig tillfället att hämnas på honom; Likagodt — han har undkommit mig denna gång; men ännu är icke hans lidande slut; Der -— härvid pekade han med ett djefvulskt leende på marken der nere i afgrunden; skall han pinas i årtusenden och pinas i desto högre grad; ju mera han förbannas af sina efterlefvande; Derför; förbannad, trefaldt förbannad vare du! — Tig,; usling! ropade en af herrarne. Det vore bättre att ni tänkte på er egen välfärd i ett annat lif; än att uttala en sådan ohygglig dom öfver en mördad man: Innan denna dag gått till ända, skola ni och de eländiga bof var; af hvilka ni omgifvgs — åtminstone så vid,