Dagens Nyheter – 13 december 1867, sida 3

djupaste förtviflan; gaf henne tillkänna att hon icke var hams hustru; att hon aldrig kunde blifva det; emedan han redan var gift och — i sammanhang med denna fasansvärda underrättelse — att en af hans vänner; som blifvit förtjust i henne för hennes skönhets skull; var villig att gifva henne ett hem; så länge hon kunde tillfredsställa hans sinliga begärelser; hvad honom sjelf anmgick; hennes man, såsom hon alltid trott, hade han ledsnat vid henne och ville ieke längre taga vård om henne. Ja, ni må väl gifva ert ogillande tillkänna, tillade hon med passionerad häftighet; när ett doft mummel hördes bland hopen; som skockat sig omkring henne. Om ni intages af vrede och hat; när ni höra detta; betänken då; hvad jeg skall känna; som såg det; hvad jag kände; då mitt enda barn med förkrossadt hjerta; dignande under vanärans börda; döende af sorg; kom tillbaka till mig och; lutande sitt hufvud mot mitt förut af mycken oro bestormade bröst; uppdagade allt ooh till sist huru han; likasom hade hon varit en handelsvara; ville sälja eller kanske skänka henne åt en annan njutningelysten usling; som hon ännu aldrig sott, än mindre kunde älska. .: — Obhyggligt! :: Nedrigt! ropade många röster: Men hon blef väl hämnad? — Hon skall blifva det. — Skall blifva det! dundrade en reslig ziguenare med ett vackert ansigte, som dock uttryckte mycken bestämdhet: Hvad säger ni? Arhämnden ännu ofullbordad? Och dock lefver jag och är i min fulla kraft; jag som älskade henne så innerligt : : . — Haf tålamod; Mendez, haf tålamod! Om