Dagens Nyheter – 13 december 1867, sida 3

bland eder tilläfventyrs finner sig föranledd att höja: Talen derföre medan jag hör. :. En lång tystnad inträdde: Madge fortfor: — Det är godt. Min räkning med en hvar af er är uppgjord; och då jag nu går till den eviga hvilan; gör jag det utan att mitt samvete betungas af några oförrätter: Ni hafva bemött mig; såsom barn äro skyldiga att bemöta sin moder; tagen derföre min välsignelse. Hennes röst var mild, när hon yttrade detta; men den antog ett helt annat uttryck; då hon fortsatte sitt tal sålunda: — Och nu till slutet; som dröjt länge; men omsider nalkas med jättesteg. Lyssnen medan jag med hög röst förtäljer den berättelse; hvarom ni man och man emellan hviskat under loppet af femton år; och sedan jag sålunda öppet gifvit min skam tillkänna; skola mina läppar blifva för alltid stumma. Hvem har glömt Miriam; vår stams ära och stolthet; Egyptens ros; alla hjertans drottning? Hvem -har glömt henne och hennes öde? Lockad från sin moders sida af en man; som endast genom att göra henne till sin brud förmådde besegra hennes dygd; narrad genom en falsk vigsel och sedan kränkt; förrådd, hånad; lefde hon i tolf långa månader; skiljd från oss; som alla älskade henne så högt; att vi icke ville låta vinterns vindar, dem vi sjelfva utan fruktan trotsade; blåsa på henne; lefde hon; sade jag; i den tron att hon var sin tyranns lagliga hustru; lidande smälek cch ständigt utsatt för den hårdaste behandling; till dess ändtligen hennes elände nådde sin höjd; då han, åt hvilken hon uppoffrat allt; med ett hånskratt på sina läppar; under det att hon var hemsökt af den