Dagens Nyheter – 13 december 1867, sida 2

nande mig intet — annat än oförrätter att hämnas? O; Gud! o; Gud! förbarma dig öfver mig! Och insvepande sitt hufvud i den vida kappa; som hängde öfver hennes skuldror; kastade hon sig besinningslöst till marken, hvarest hon vred sig som en mask; tydligen ett offer för de rysligaste qval. —— LVIIL Emellertid antogo alla de mnärvarandes ansigten i en hast ett besynnerligt uttryck af djup vördnad; Okunniga och vidskepliga som de voro; måste de ha åsett Madges beteende med samma känslor, hvarmed de troende i forntiden betraktade den Delphiska prestinnans konvulsiviska rörelser och hörde hennes fantastiska rop: Helt andra tankar stodo att läsa i fångens anletsdrag. Han log föraktligt åt qvinnan; som låg; till utseendet omedveten; några steg ifrån honom; och i afsigt att begagna sig af hennes tillfälliga själsfrånvaro, framtog han sin börs och räckte den åt den ene af sina väktare: Han var så säker om att det skulle lyckas honom härmed återköpa friheten; att han genast började styra sin kosa inåt skogen; men den man; åt hvilken han lemnat börsen; kastade den ögonblickligt ifrån sig; så att den föll framför flyktingens fötter; och skyndade att gripa denne; Från denna stund var det slut med min stjuffaders lugn; det syntes tydligen att modet sjönk hos honom: Han kastade förstulna blickar omkring sig och hans läppar darrade; Det dröjde icke länge förrän svarta Madge