Dagens Nyheter – 13 december 1867, sida 1

stora män, som det varit i behof utaf. Det svåraste, herr grefve, är icke att lyckas, utan att bevara hvad man vunnit; ty att bevara det, är att förtjena det. Då ombytes namnet; det kallas då öfverlägsenhet, det kan till och med kallas gnille, men det kallas icke längre — lycka. I ett sådant fall afväpnar det afunden och fordrar det vår aktning.. Rooadetsamne XERXES ORX ORO XR OR OXQXQRXAEREERUOR Bevy af tidningarne. Den ledsamma händelsen att tillförordnade postmästaren Hallenberg i Sundsvall afvikit; sedan han förskingrat postmedel; har gifvit Attonbladet anledning till mycket riktiga betraktelser öfver kungl. maj:ts osed att gifva de förmånligare posttjensterna åt äldre militärer för att sålunda förbättra deras inkomster Just i Sundsvall är förhållandet; att postmästaren der är en 77-årig militär; hvilken uppbär mesta inkomsten af tjensten; medan göromålen varit anförtrodda åt den nu afvikne Hallenberg: Man kan svårligen undgå; säger Aftonbladet; att göra dem som upprätthålla det nu rådande orättvisa och orättfärdiga befordringssystemet medansvariga för katastrofer, sådana som den nu inträffade; ty det lider intet tvifvel att icke säkerheten för postverket och allmänheten skulle vara större om postverkets egna tjenstemän erhölle postkontor i stället för att; såsom au oftast sker; desamma skänkas bort såsom lön utan möda åt till krigstjenst odugliga eller orkeslösa militärer; hvilka; helt och hållet främmande för det ganska mödosamma arbetet; finna det beqvämt att afstå en ringa del af sin lön åt en underordnad tjensteman; som på förordnande sköter befattningen och bär ansvaret). I hvilken skala det bedröfliga befordringssystem, som vi omtalat; ännu gör sig gällande; kan man sluta deraf; att enligt årets statskalender finnas inom poststaten mer än 50 f. d. militärer med postkontor; bland hvilka mer än 40 äro öfver 60 år gamla och bland dessa tvenne som äro öfver 80 år: Man bör kunna vänta; att den nye generalpostdirektören icke underlåter att göra kraftiga föreställningar hos regeringen om det förderfliga inflytande på postväsendet uti landet af det hittills följda befordringssystemet; och man synes äfven ha grundade anspråk på, att konungens rådgifvare icke underlåta att begagna sin grunds lagsenliga rätt att vid dessa befordringsärendens handläggning göra sådana föreställningar; att de sökandes skicklighet och förtjenster; men icke väld och favoritskap göra sig. gällande vid utnämningarne; Nya Dagligt Allehanda fortsätter i gårdags: numret oförtrutet sitt arbete mot de eftergifter som på de sednare åren skett åt fordringarne på frihet för folk att taga hvad afkomst de kunna af sina penningar; lika väl när de riskera dem genom utlåning på korta tider som genom deras användande i handel och näringar; äfvensom att utan skråtvång få utöfva yrken; att få tullfritt utföra sina produkter och att mot icke högre tullskatt än från 15 till 100 procent (som införselafgifterna; enligt nuvarande tulltaxa; utgöra å varornas värde) använda hvad som be höfves från andra länder: I en ledande artikel klandrar Dagligt Allehanda hr Wallenberg; som påstås hafva varit väsentligen vållande till att man numera har tillåtelse att på korta lån betinga sig högre ränta än 6 procent; hvilket dock; som bekant; nu knappt kommer i fråga; och åtminstone ej på långt när så ofta som under många år, då det var förbjudet att taga mer än 6 procent; men mäklare likväl vanligen togo 8 till 10 procent: Hvad räntan på inteckningar beträffar; så får den fortfarande icke förskrifvas till högre än 6 procent. Tänk; kära Dagligt Allehanda; om just detta vore till god del orsaken att de landtbrukare ; som äro öfver höfvan skuldsatte; ej kunna få låna ännu mera penningar; hvilka de kanske skulle kunna erhålla om det vore tillåtet för någon att taga 7 eller 8 procent af dem å de sista inteckningarne i deras gårdar? Något vidare bar Dagligt Allehanda icke den dagen att säga för egen del mot de ekonomiska friheterna; men då det ej orkat med mera sjelf har det infört ur Strengnäs Veckoblad några i Allehandas tycke etänkvärda kommentarier, hvilka syfta åt att få infördt ett nytt slags skråtvång. Sirengnäsförfattaren törs icke annat än säga att han ingalunda förordar skråtvång med dess orimligheters — motsatsen skulle låta alltför gammaldags i nutida öron — men ett eallvarligare ordnande af förhållandet imellan verkstadsföreståndare och dess arbetare liksom af kontrollen öfver de senares arbetsskicklighet m; m:. anger han af behofvet högligen påkalladt, Det fria aftalets makt och värde kan han således icke godkänna; och detta af den anledningen att här i Sverge tillfälligtvis detta år, liksom i Europas alla länder; råder brist på arbete, så att en hop arbetare draga omkring och tigga; till stor del förstörda genom den af staten älskade bränvinsbränningen: ) Rättvisan fordrar att erkänna att äfven bland de militärer. som erhållit naettionster finnas eådana