Dagens Nyheter – 12 december 1867, sida 3

Hvad är stort — Hvad är litet? Begreppet om stort och litet äricke absolut; det förutsätter alltid en jemförelse. När eskimåen betraktar sin vinterhydda; kan den synas honom stor; och dock är den oansenlig, jemförd med en furstes palats; En landtman kan anse masken i sin ost för den minsta af alla lefvande varelser; och dock är den en elefant; jemförd med infusorieverldens väsenden; bland hvilka vårt med mikroskopet beväpnade öga hvarje dag gör nya upptäckter: Vi förvånas öfver skepparen; som kringseglat jorden; och mäta beundrande längden af hans väg genom oceanen ifrån zon till zon; huru liten r icke hans väg jemförd med ljusstrålens; som från solen ilar till jorden! Vi beundra hastigheten i örnens flygt; vi förvånas af den elektriska strömmens snabbhet; som på metalltråden med blixtens hastighet bär våra tankar till aflägsna orter; hvad är denna snabbhet mot ljusstrålens rörlighet; som i verldsrymden genomilar nära tre millioner geografiska mil på en minut! Vi falla i förundran öfver pyramidernas ålder, desea verk af förgångna årtusenden; men den försvinner; när vi betänka, att det svaga skimret utaf de aflägsnaste, för oss skönjbara dimstjernor behöft 80,000,000 år för att blifva synliga påjorden! Kalla vi icke alla vår verld; jorden, stor? Och hvad är jorden, jemförd med den stjernkrets hon tillhör; med vintergatan, denna stjernegördel som räknar 20,000,000 solar! Och hvad är till och med denna vintergata mot de myriader vintergator; hvilka tillsammans utgöra verldssystemet; som oräknadt och oräkneligt rörer sig i den oändliga verldsrymden? vi böja vårt hufvud för en menniska, som utöfvar styrkans rätt på ett stycke af denna jord; hvilken är ett stoftgrand i ethern; millioner knäböja för en annan, som påstår sig utöfva Guds ståthållareskap på jorden och hvars görande och låtande gälla inför dem såsom heligt och ofelbart — och hvad äro desse mot den; som har skrifvit eviga lagar för verldsal-. tets republik? — BSannerligen säger jag eder: det fiones blott ett stort; det enda hvari alla begrepp om absolut storhet; varaktighet; rymd; kraft, evighet; oändlighet och allmäktighet flyta tillsammans: Gud — verldsaltets skapande; lifvande, ordnande ande —; der upphör all jemförelse, der står all granskning stilla, der har tanken sina gränser; och den som öfverskrider dem; han förirrar sig; såsom skepparen utan kompass på oceanen.