Dagens Nyheter – 12 december 1867, sida 3

väl på hennes flammande ögon att allt annat än lugm bodde i hennes själ. Ni har kommit omsider; ehuru vi ha fått vänta läge: Nu; tillade hon; pekande på mig; men vändande sig till sin fånge; vill ni ännu trotsa ödet? Galning! sade jag er icke att ett annat af era offer skulle bevittna -ert sista ögonblick; och att hon, hvilkens lif ni försökt taga; skulle se ert bjertblod rinna? Förrädare mot kärleken och lagen; mot henne; som trodde era eder; och henne; som med äktenskapets band fästade sig vid er, kaita en sista blick på himmelen; dit ni aldrig skall nå; ty innan solen går ned; har den högste domaren dömt er till afgrundens eld: — Tyst, qvinna! svarade herr Cunningham i spotsk ton; under det han sökte visa-siz så ogenerad som möjligt: Ni börjar nu bli för gammal till att spå. Det låter bättre gär unga flickor med vackra ansigten; dejliga former, eådana som lilla Miriam ::. — Tig! förförare och vanvetting; tig! Nämn icke detta namna en gång till, eller ock skall din svarta själ ha flytt ur kroppen; innan vinden hinner föra ljudet af din röst; så långt den förmår, dundrade ziguenerskan ursinnig: — Gör som ni vill; jag fruktar er icke. (Forts.) Ur askan i etdem. I Meran (Tyrolen) har man en vinter, så sträng, att en dylik köld i des-a trakter icke inträffat i mannaminne. De sjuklingar, hvilka slagit ned sina bopålar der; för det milda klimatets skuld; hafva kommit så att säga; ur askan i eldens