Dagens Nyheter – 7 december 1867, sida 2

skall behålla det här uret; såsom ett minne af! dea dag, då vi första gången träffades på diligensen .:; Men jag kommer nu att tänka på hr de Coutance — har han rest? Jag skulle så gerna önska att ni finge se honom, lady Anne; och att ni kunde hitta på några medel att hjelpa honom i hans nöd. — Det tycker jag icke skulls vara så svårt! Brukar han undervisa? — Nej; ty han får inga elever. — Har ban föreökt?..: Ar han skicklig? — Jag svarar ja på båda frågorna. Han är utmärkt skieklig och har gjort allt hvad i. msnsklig förmåga står; för att blifva använd; — Ock har icke lyckats? Godt, jag skall taga hans sak om kand; få se om jag har större framgång än han sjelf; Jag tror mig veta tre eller fyra familjer; i hvilka det finns barn; som behöfva undervisning i musik. Om herr de Coutanee är sådan ni beskrifvit konom; skall han helt visst tusen gånger heldre sjelf förtjena de pangar han behöfver än mottaga dem såsom gåfva af er eller någen annan. Kom, låt oss genast begifva oss åstad. Och kort derefter sutto vi åter i vagnen: — Nu, sade lady Anne, när ekipaget stannade utanför ett etåtligt hus vid Carlton-trädgården; jag hoppas ni är vid god röst i dag; :y min mening är att ni skall tjenstgöra såsom loekfogel. Den mest fåfänga dam i kela London bor här. Hon har alltid något som hon vurmar för, och för närvarande tror jag hon gör det för musik. Hon har den föreställningen att hennes röst är någonting utomordentligt, och hon plågar sina vänner oupphörligen genom att låta höra sig. Nu måste vi först