Dagens Nyheter – 6 december 1867, sida 2

som jag valt; tillsade jag Burslem; betjenten; att har skulle stanna i butiken; tills de blifvit inlagda — der var mycket folk; så att det giek långsamt med expeditioaen — och sedan följa mig: Jag promenerade låhgsamt utefter bazsren; Såsom vanligt voro vagnar i stor mängd samlade utanför ingångarne till de olika försälj. ningslokalerna; — Plötsligen blef jag varse ett åkdon; som var mig väl bekant. Det var min moders; Jag undrade; hvem det kunde vara som åkt deri. Icke var det herr Cuaningham; det visste jag bestämdt; ty han besökte aldrig sådana platser; som denna: Äfven antog jag att min mor; hvilken, efter hvad jag mindes sedan gammalt; hade en viss motvilja för allt hvad handelsbodar hette; icke heller nu atvikit från sin vana att låta andra ombesörja hennes uppköp: För öfrigt var icke kusken klädd i livrö — det måste alltså vara Fulke; Denna tanke gjorde mig djerf;. Jag fällde ned floret öfver ansigtet för den händelse att Falke skulle ha någon med sig; som möjligen kunde känna igen mig: I sjelfva butiken var ingen af de mina; jag skyndade uppför trappan till de rum; der varor funnos att bese; Genast ådrog sig en qvinna; som ledde en elegant klädd litemgosse; min uppmärksamhet; Jag behöfde icke länge betrakta denna gosse, förrän jag visste att han var min yngete broder Aylmer; Ett stycke från honom satt Fulke på en stol, Han såg friskare ut än någonsin under loppet af flera år; och han smålog så godt; under det hans ögon följde den lille Aylmers rörelser: Gång efter annan sökte gossen rymma från sin ledsagarinna; och då det lyckades honom; sprang