Dagens Nyheter – 5 december 1867, sida 3

Jag beslöt uppsöka Mary; hos hvilken jag visste att. jag skulle bli vänligt mottagen; och i hennes hem tillbringa natten. Sedan jag delgifvit majoren min afsigt; yttrade jag: — Och nu måste vi skiljas: I morgon ::: — Nej; förlåt mig; min fröken: nu har jag så länge låtit er få er vilja fram; att ni icke kan undandraga er att i ett fall lyda mig. Ni kan säkerligen icke tro:att jag räddat er ur det näste för vildkattor; hvari ni en tid nödgats dväljas; för att lemna er vind för våg? :: Ni kan ju under en promenad råka ut för de mest obehagliga äfvertyr: Och för öfrigt, har jag väl någon borgen för att jag någonsin mera får återse er? Ni mins väl huru grymt ni bedrog mig för någon tid sedan. Nej, jag vill följa: er till-er goda väns boning; så att jag vet hvar den är belägen och. :;. I detsamma körde majorens ekipage fram. Jag tog plats deri och vi åkte tillsammans till det hus der Waltons bodde: — Ack! Isabella; utropade han hänryckt, då vi stigit ur åkdonet jag kan icke minnas mig någonsin ha varit så lycklig som under denna blott alltför korta färd. Tvärtemot min förväntan; fann jag Mary ännu uppe; -ehuru klockan var mycket; -Jag blef såsom vanligt bjertligen välkomnad: John och herr de Coutance voro äfven der; Den sistnävande skulle följande dagen resa från England; för att i Paris taga reda på åtskilliga familjangelägenheter, som stodo i samband med hans landsflykt, och han tillbragte nu sista aftonen i sällskap med de personer; för hvilka han; ehurå de voro honom underordnade i