Dagens Nyheter – 4 december 1867, sida 2

var äfvem en duett; afsedd, för två operasångerskor men icke alls lämplig: för de röstresurser; hvaröfver åtminstone den ena af de personer; hvilka blifvit utsedda att utföra densamma; hade att disponera. Dessa personer voro fröken Lawson och jag. Den förra hade en rätt behaglig stämma, men den var svag och passade bäst för folkvisor os d. För öfrigt hade hon ringa öfning; så att man kunde: anse det för en ren galenskap att anförtro henne ett parti; som borde ba utförts af en koloratursångerska af första rangen. Hvad mig sjelt beträffar; ansåg jag mig visst icke vuxen att åtaga mig saken, men; utan att skryta, kan jag säga att jag visste det mitt parti skulle blifva ojemförligt myeket bättre sjunget; än hennes: Men — huru skulle väl det hela komma att taga sig ut? Jag ryste vid tanken på det löje; som vi nödvändigt måste komma att väcka hos åhörarne; bland hvilka jag väntade finna många personer; som verkligen förstodo sig på musik: Att söka förmå fru Elliot att afstå från sin föresats skulle dock ha varit fåfängt, i synnerhet som fröken Lawson icke hade nog sjelfkritik; för att inse att det låg äfven i hennes intresse att afböja saken; jag måste derför foga mig i mitt öde och bereda mig på att uppträda. Ionan jag förtäljer hvad som tilldrog sig vid den storartade festen, vill jag först nämna några ord om fröken Lawson; för att läsaren må kunna fullt begripa min berättelse: Denna dam vurmade på att blifva gift och inbillade sig att nästan alla herrar voro smått förtjusta i henne; Ifall någon visade henne uppmärksamhet; tolkade hon denna; icke så