Dagens Nyheter – 4 december 1867, sida 2

att förlora kontenansen; då jag i den orolige åhöraren igenkände — major Bommerset; Likväl fortfor jag att sjunga och stycket nådde sitt slut; ehuru jag verkligen icke kan säga om det gick mycket eller litet illa — att det icke gick bra; det vet jag bestämdt — ty mina tankar voro så upptagna af andra ämnen att jag knappt sjelf märkte att jag sjöngs — Hvar har ni varit? Huru har ni kommit hit? frågade majoren; så snart vi blefvo i tillfälle att språka med hvarann; — Kanske borde jag i stället framställa dessa frågor till er; genmälde jag; ty efter hvad jag kunnat finna är ni den herre; fröken Lawson så mycket ::: — Hvad! Säg mig hvad; Isabella? Har detta fruntimmer sagt er något om mig? Och den blick; han kärvid kastade på fröken Lawson; som med synbart raseri betraktade oss, borde ha upplyst den värda damen om att hon misstagit sig; men hon var och förblef blind: — Nej; det har hon icke.:: Men jag har hört att ni visat henne er hyllning, och ::; — Hyllning! Hvad menar ni? Jag har san: nerligen icke uppfört mig annorlunda mot henne än jag brukar mot alla fruntimmer, d. v. s. jag har varit artig. Men hvarför ser hon på er med sådana onda blickar? Aro ni närmare bekanta; och har ni retat henne på något sätt? (Forts.)