Dagens Nyheter – 4 december 1867, sida 2

rr RA ANNAN som vanlig artighet; utan såsom de första stegen till ett förtroligare närmande: Minst två gånger i veckan väntade hon ett frieri, och ehuru hennes förhoppningar ständigt svekos; pånyttföddes de likväl oupphörligen och voro alltid lika lifliga: Några dagar före festen hade hon varit borta på något ställe och der blifvit så uppburen af en herre — jag visste icke hvilken — att hon var alldeles utom sig af förtjusning, då hon kom hem. Naturligtvis ställde hon så till att den ifrågavarande herrn blef inbjuden till den Elliotska soiren, och jag tänkte just för mig sjelf att det skulle bli särdeles roligt att se huru han såg ut och, i främsta rummet; huru han bemötte henne; ty jag anade att hennes glädje nu såsom alltid grundade sig på en inbillad Jycka; Ändtligen randades den stora dagen; gästerna samlades. Jag märkte snart att den person; som sysselsatte fröken ZLawsons tankar äfven var anländ: Detta syntes tydligen på hennes uppförande, som vittnade om en förnöjelse, blandad med oro; Timmarne förgingo; det ögonblick nalkades, som jag så mycket fruktat: Fröken Lawson och jag trädde fram till pianot: Hon började sången, och jag föll in efter en stund. Knappt hade jag höjt min röst och sjungit de första tonerna, förrän ett utrop hördes bland de församlade och en herre skyndade fram, likasom ville han se mig på närmare håll: Jag kastade min blick på honom; och man må icke undra på att jag Var nära