danden voro förgäfvess Hon hade en aning; sade hon; om att en stor olycka förestod; och huru gerna hon än ville; kunde hon icke förjaga de sorgliga tankar; hvaraf hon bestormades; Det visade sig snart att hennes aning var blott alltför sann. Hon fick nemligen samma dag emottaga ett bref, skrifvet utaf läkaren vid, det sjukhus, der John legat; doktor Arundel; och hvilket innehöll att hennes mor varit på sjukhuset i tre veckor; att hor icke velat underrätta sin dotter derom; emedan hon städse hoppats på en förbättring; att äfven doktorn trott att hon skulle komma sig, men att han nu; då hon blifvit betänkligt sämre; ansett sig böra tillråda henne att upplysa sin dotter huru det stod till med henne; på det denna måtte få tillfälle att säga henne ett sista farväl, för den händelse hon skulle dö; — Nåd! Gode Gud; haf misskund med mig; arma stackare! utropade den olyckliga flickan efter genomläsningen af detta bref; Låt henne lefva eller tag ock mig med! — Nej; Ellen; min dyra vän; säg icke så. Tänk på er broder; ni måste lefva för hans — Jag kan icke! jag kan ickel Act, Isabella, ni vet ej; en sådan god moder hon var rit; så ädelmodig; så försakande; så tålig! Och tänk om hon nu skulle dö; och det till på ett allmänt sjukhus; utan att ha något af sina barn hos sig! — Plåga icke er sjelf .med dessa förskräckliga föreställningar; Jag känner väl till det ställe; der hon vårdas, och jag är äfven bekant med läkaren; som skrifvit detta bref; Nj