Dagens Nyheter – 3 december 1867, sida 1

stus och hans lära; Alla länder sträfva till detta mål — de katolska nästan lika mycket som de reformerta. I spetsen för den sednaste rörelsen gick Parker; som är den förnämste motståndaren till des blinda afgudestron; Till honom ha sällat sig en mängd tyska teologie professorer: Alla dessas bamödanden gå ut på ett och detsamms; och hvad detta är skole vi säga med de ord; som begagnas af en författare i Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning, då han armäler några af de sednast bär utkomna arbeterna angående Kristus och hans lära. Författaren (sannolikt Handels Tidningens utgifvare). säger: Det var en vacker sommarmorgon i juli månad 1847 ombord på en ångbåt, som förde ett stort antal. passagerare från Stockholm till den gamla hansestaden Wisby. Hafvet låg lugnt som en spegel och solen uppgick från den rena borizonten. Det var omkring kl. 3 på morgonen. Tvenne män stodo i fören af fartyget och betraktade det stora skådespelet; den ene, en gammal, liten och nedböjd man, insvept i en grå kappa, såg med en lugn, mild blick utåt hafvet; man tyckte sig finna på hans lätt darrande läppar, att han var inbegripen i bön. -Den andre, en yngre och liflig man, ville gerna gifva luft åt sina känslor, och vände sig derföre till sin lille okände sidokamrat, med ett utrop. Denne svarade ej, men deras blickar möttes. ;Farbror Marklin!s — ropade den yngre mannen, öfverraskad. Farbror här! —Ja, som du ger — men hvad heter du? — Förklaringen var snart gjord. Alla studenters farbror, den gamle studenten Marklin, känd af alla men igenkännande få var på färd till Gotland, för att öka sina samlingar med pya petrifikater. Man satte sig ned på en kista, och samtalet leddes snart till högre ämnen. Ser du, min vän yttrade derunder den gamle, våra teologer och prester hafva gjort menniskorna mycket ondt dermed, att de beröfvat dem menniskan Kristus. Nu glömmer man att Kristus var menniska.. Detta tal öfverraskade åhöraren, som invände att han fann fastmer det betänkliga i tidens riktning ligga deri, att man ville bestrida det Kristus var Gud. — Men den gamle fortfor att skåda största faran deri, att man glömde det Kristus var menniska; och han återkom alltid dertill. Och så berättade han drag ur sin egen ungdoms historia huru han, såsom vallgosse i Norrlands skogar, börjat gripas af tvifvel; huru han en gång en szommarmorgon bad Gud om ett järtecken och såg grenen på en tall röra sig, ehuru allt var stilla lugnt; huru han då nedföll på sina knän och bad om en fast tro. — Det var hans svåraste kamp, och den bok, som han då studerade: .Sven Bälters Kristi lefnad — hade allt framgent varit honom kär. Den boken skall du läsa; ty hon afsåg: det är mycket illa att man glömmer, det Kristus var menniska. . Dessa ord inpräglades djupt i den ortodoxe åhörarens bjerta. Under de årtionden, som sedan dess förflutit och efter det den vördnadsvärde egubben Marklina länge hvilat i-sin graf, hafva ständigt nya erinringar, i lärda skrifter och i populära tal, framkommit derom, att Kristi mensklighet vore ett moment i vår religiösa uppfattning, som icke finge förbises, utan som fastmer borde på det allvarligaste framhäfvas. Det har blifvit visadt, att först dermed vinner hans gestalt, hans lära och föredöme all den höghet, som dem bör tillkomma. Och det är en sådan bild menskligheten behöfver. Det är, kan man säga, dess djupaste behof, att finna; i all sin svaghet, möjligheten af fullkomlighet och att se denna möjlighet såsom en historisk verklighet uti en broder, som varit frestad såsom vi alla, men segrat öfver frestelsen; som genomgått förföljelse för sanningen, men blifvit sanningen trogen; som tömt lidandets bittra kalk, väl ej utan själsångest, men med segerrik kraft, och som slutligen med döden beseglat sin tro. Detta höga och stärkande föredöme, denna Kdla och rena ideala bild af en mensklig personlighet — det är detta menskligheten behöfver; det är detta, hvarefter hon längtat och längtar. De hafva tagit bort min Herre, och jag vet ej hvart de hafva fört honom. — Så låter en af de helige historieskifvarne en qvinna klaga vid den graf, derifrån Kristus skulle hafva uppstått, för att uppstiga till himlen. . Så må menskligheten väl klaga, att man tagit bort dess höga, sedliga ideal, för att förflytta det ibland molnen, förringande den bild, som man dermed velat upphöja. Ty — sägom det rentut — Kristi stora verk till menniskoslägtets pånyttfödelre i anda och sanning var den historiske Kristi, mens niskan Kristi verk, innan ännu — några århun draden efter hans död — fantasien, grubblerierna och spetsfundigheten hunnit utbilda den vrångbild af hans väsen, som nådde sin höjdpunkt i katolicismen, och hvarifrån protestantismen ännu förgäfves söker återföra honom till hans rena, ädla typ. Detta arbete försiggår ännu hufvudsakligen på biblisk grund. Det är just på denna grund man vill visa ohållbarheten af den teologiska Kristusbilden, då det nemligen deraf framgår, med ovedersäglig visshet, att Kristus aldrig sjelf identifierat sig med den absolute Guden, likasom ock att kristologiens egentligare stiftare, Paulus, på det äldrabestämdaste skiljer mellan Gud, fadren, och Herren, sonen. Så har också den äldsta formulerade trosbekännelsen, den s. k. apostoliska tron, uttryckligen skiljt mellan Gud, den allmäktige fadren)a, och aGuds son, vår Herres. — (Någon Gud den belige andes — känner apostoliska tron lika litet som den heliga skrift). ) Så lyder den rätta öfversättningen af orden Credo in Deum patrem, omnipotentem.