Dagens Nyheter – 2 december 1867, sida 3

Återstoden af dagen tillbragte jag i min otrefliga kammare; utan att bry mig om fru Elliots vrede; Mitt hufvud värkte; och jag längtade efter tysthet och ensamhet; för att ostörd kunna få hänvgifva mig åt de tankar och känslor, som blifvit framkallade af det sällsamma möte, hvilket nyss egt rum: Icke för allt i verlden skulle jag ha kunnat gå ned och utsätta mig för alla de hårda ord och förolämpningar; hvartill fru Elliot med anledning af min långa bortovaro kunde finna sig föranledd. Blind och döf för alla de besök; budskap och befallningar, jag mottog; och upprepande; hvad som var fullkomligt sannt; att jag mådde alltför illa; för att kunna sköta min tjenst, förblef jag i min ensamhet; för att i minnet återkalla ieke allenast min mosters yttranden och hennes anletedrag, utan äfven de kära anhöriga; för hvilkas skull jag denna dag blifvit satt på ett så hårdt prof; Det var en sorglig erinring, och om min matmoder hade sett de bittra tårar; jag grät; skulle bon icke ha kunnat bli ond på mig för det jag denna enda gång undandrog mig att uppfylla mina pligter: Under det jag satt oeh grubblade; föll min tanke på den man; hvars bild jag för alltid bannlyst ur min hågkomst, och i min svaghet förmådde jag icke jaga bort densamma. Jag genomlefde än en gång den rysliga förgiftningsnatten — min sinnesrörelse steg till en oerhörd grad; jag förlorade sansen och föll afsvimmad till golfvet: