Dagens Nyheter – 2 december 1867, sida 2

svarade hon intet och uppmuntrad af hennes — Moster Elsnora! — Såg icke ett ord; det vore lika fåfängt att söka rubba min föresats som att dyka ned i det omätliga hafret; för att uppleta en tappad perla: Hvad jag har sagt, det har jag sagt: — Men :.: — Inga men! Låt er varnas; Isabella; och sätt icke vår nyfödda lycka på spel genom att envist påyrka hvad ni i alla fall icke kan vinnas Aldrig så länge jag lefver skall. er moder öfverstiga tröskeln till min faders hus, och de; som vilja underhålla någon förbindelse med henne; måste afstå från min vänskap och mitt skydd. Ingen kan vara vän till oss begge; vi skulle icke ens kunna ligga i samma graf; — 0; moster; för Guds skull säg icke så; var icke så eblidkelig; utan — för hans skull, som förlåtit oss alla; förlåt henne! Ett bittert leende krusade hennes läpp; dock tystnad; fortfor jag: — Hon har varit så olycklig; att; kuru mycket hon än må ha brutit, har hon väl; ja mer än väl försonat allt; O, låt de långa år af lidanden och sorger; hon med ett beundransvärdt tålamod genomlefvat; ensam; utan att höra ett vänligt ord; utsn att uppmuntras af en moders leende eller en systers ömma omfamning — låt dessa år tala allt hvad de förmå; och ni, n varelse; som dock en gång måste ha älskat henne; kan icke vara döf för hvad de säga: O; moster; dyra moster; vid minnet af de dagar; då ni båda, såsom små barn, lekte med och delade samma hopp och samma fruktan; vid tanken på den förfärliga framtiden; på den dag då ni skall stå vid hennes sida och svara