Dagens Nyheter – 30 november 1867, sida 3

Charad (af Wilhelmina). Mitt första tager dagen, då han går Med gråbrun kappa uti höstens spår Och skyndar bort, så gråtögd och så mulen. Mitt första tager han dock mest till julen. Man i hvart kortspel ock detsamma gör. Tillökning ordet aldrig med sig för. Mitt andra man förnimmer, men ej ser, Det öfver allt sig i naturen ter, Kan plåga rysligt, kan ock skänka lisa, Kan värma bjertat, kan det genomisa. Rätt mången finns — den satsen är ju sann — Som med sin tunga det ej träffa kan. Mitt första och mitt andra följas åt, Som tvillingstjernor uppå luftig stråt, Och så förenade till ett de bilda En sak, som städse räknas bland de milda, Som frid och ro och hvila med sig för Och som man derför allmänt prisas hör. Mitt tredje hvarje menniska ju har, Om hon går närgårds, eller fjerran far; Ett stort, gemensamt ega vi ju alla, 8om vid ett dystert namn man plägar kalla. Det ordet också tyda kan på mat, Båd med och utan tallrikar och fat. Mitt fjerde ilar fram med blixtens fart; Gör hvad som är till hvad som varit, snart. Det far med djupa vingslag genom verlden; Det slott och throner störtar, under färden. På rosig kind sin serladagg det strör Och frodig yngling till en gubbe gör. Mitt tredje och mitt fjerde skattas högt Af bonden, sen han rygg och armar krökt Vid plogen och vid spaden. — Många tycka, Att de ej nog-detsamma kunna smycka Med lyx och flärd och syndigt öfverflöd, Fast hundratals familjer sakna bröd. Mitt hela npjutes utaf hvar och en, Vid lampors strålar, eller spiselsken...: Kan smak och nyck och kassa uppenbara; Kan läckert, kan ock ganska torftigt vara. Ej helsosamt det är, som hvar man vet, Att njuta det i större myckenhet. Uttydning i N:o 890: