Dagens Nyheter – 30 november 1867, sida 3

(Insändt.) GöteBorgspostens Stockholmskorrespöndent, icke nöjd med sine landsmäns erkända förmåga att hugga i träd, vill visa dem äfven hur det går till att hugga i vädret. En friherre v. E., bosatt i Uplande, uppletar och tillvaratager på ett högst berömvärdt sätt runstenar, — det är vurme. Han sträcker sin omvårdnad äfven till bautastenar, — bara vurmi Och ändå värre: han låter resa dem, — förskräckligt! Hästar, nemligen korrespondentens apostlahästar, skygga ju för dem, och ban skriar på sin rama vestgötska: märraskrämmor, märraskrämmor!ae (Det ordet är föga gängse i Upland och uttalas.der icke så). Till råga på eländet: de resta stenarne äro icke rätt och slätt bautastenar — nej bevars! utan erättare sagdt stora stenblockse Stackars de apostlaöken, ändå! 5 Insg., som med fyrbenta hästar och äfven eljest utan olägenhet ofta och nyligen besökt den åsyftade trakten och samtalat med dess allmoge, har nu rätt roligt af korrespondentens morska väderhugg; på samma gång han begrundar det egna, att de fleste-bönder der vida bättre än vissa skriblerer fatta sina minnesvårdars betydelse — en följdhufvudsakligen af frih, E-—s prisvärda åt göranden. Värde korrespondent, kör aldrig med slaka tömmar och skrif aldrig med slak penna!