Farväll Det vore bäst för oss båda att nu sluta detta pinsamma samtal. — Nej, icke ännu: Ni är dristig och lägger väl era ord; men mig är det icko lätt att motsäga. Jag väntar ett svar på min fråga. Huru stor del har hon; gom så lättsinnigt öfvergaf sitt eget hem; i den behandling, som förmått er att lemna ert? — Ingen! Min mor har alltid; såvidt det stått i hennes förmåga; bevisat mig godhet. Då jag lidit; har det skett mot hennes vilja; — Ni älskar henne således? Ni är nöjd med hennes uppförande? Ni skulle vilja återvända hem? — Nej! — Och hvarför? Se så; lek icke med mig; flicka! Jag vill ej ha sådana der korta och otillfredsställande svar. Tala öppet och upp: riktigt; såsom det anstår en Aylmer. — I allt hvad som rörer mig sjelf är jag beredd att tala uppriktigt; men angående hvad som förefallit i min mors hus måste jag iakttaga tystnad. — Hum! Eleonora Aylmer fixerade mig skarpt; i början såg hon ond ut — ty det retade henne att en person vågat trotsa hennes vilja — men straxt derefter antog hennes ansigte ett helt annat uttryck, förmodligen emedan hon vid närmare eftersinnande fann mitt beteende vittna om hederskänsla och karaktersstyrka. Hon fortfor: — Ni är styfsint och omedgörlig: Men om all den envishet; som sedan århundraden tillbaka utmärkt de två ätter, från hvilka ni härstammar, finnes samlade hos er; kan jag icke undra