Dagens Nyheter – 27 november 1867, sida 1

att träffa henne. Se; fröken Bell har blifvit alldeles hvit i ansigtet. Skynda dig nu att berätta huru alitsammans hänger tillhopa. — Jo; ser ni, i dag när jag stod i ett gathörn; invid the Strand — jag hade nyss varit in på ett hyrkuskverk; för att fråga om man der behöfde något biträde — då jag fick se en präktig vagn; förspänd med tvänne stora; ystra hästar, hvilka blifvit skrämda; ty de rusade framåt i vildt sken, närmande sig ett ställe der en hel mängd ekipager i sakta mak framrullade; Kusken hade släppt törmarne; och förmodligen förutseende; att någon svårare katastrof; som han icke ville vara med på; skulle komma att inträffa, hoppade ned af kuskbocken; hvarigenom hästarne blefvo; om möjligt; ännu mera förskräckta: Häpnad och skrämsel afmålade sig i allas ansigten; som åskådade denna fasansfulla färd; men en enda person syntes lugn; och det var den dam som åkte i vagnen. Icke ett drag förändrades i hennes anlete; ehuru hon icke kunde undgå ats se det hon gick den största fara till mötes: Ol! ni skulle ha sett henne; det var den mest majestätiska uppenbarelse jag någonsin bar skådat. Då jeg märkte att hennes undergång var oundviklig; såvida icke ögonblicklig bjelp lemnades henne; störtade jag fram och — Gud vet; huru jag bar mig åt; men nog af; jag räddade henne jag; fastän den ena hästen blef dödad. — An ni då; Joha? Blef ni icke sjelf på något sätt skadad? — Nej; icke alls. Aldrig har jag varit gladare och lyckligare i mitt lif; än jag nu är: Jag skulle icke vilja byta minflott med kung Wilhelms egen broder; ty sedan jag fått damen