Dagens Nyheter – 26 november 1867, sida 2

då hon frågade Honom, huru det kom sig at! han var så lugn på predikstolen äfven när hon var närvarande! — Jo; se ers majestätv; sade han; jag betraktar min kyrka såsom en kålgård, min församling såsom kålhufvuden och ers nåd såsom det största bland dessa sednare. Men nu finner jag att vår tid är kommen: Jag måste skynda mig: farväl så länge: Några minuter sednare ljödo den täcka damens milda toner genom salen; och hennes drillar erinrade om foglasång. Borlet hade upphört och det var alldeles tyst i rummet; åhörarne återhöllo sin andedrägt för att icke gå miste om ett enda af dessa ljud; som så behagligt smekte deras öron: Härefter uppträdde den ena efter den andra; och slutligen kom turen till mig: Jag vet knappast; hur jag kom fram till pianot, men så mycket mins jag att, då jag passerade den plats; der herr de Coutance satt stämmande sin fiol; hviskåde han så att jag tydligen hörde det: — Courage! courage! Jag satte mig vid pianot och anslog med darrande hand ett ackord; de ljud; som häraf framkallades; saknade klarhet och styrka. En bostning, som tillkännagaf för mig att herr de Coutance var missnöjd med denna början; utöfvade en magisk verkan på mig: i ett ögonblick erinrande mig allt hvad han gjort för min skull; allt hvad jag hade hans tålamod och godhet att tacka för samt huru mycket han måste vara intresserad för min framgång, blef jag genast modig; spelade mitt briljanta preludium med stark hand; och innan jag visste ordet af var jag midt inne uti sången; den