Dagens Nyheter – 23 november 1867, sida 1

MM MM John samt doktor Arundel — så hette den förut så mycket omtalade läkaren — stego derur. Den cistvämnde utropade: — Nåväl; fru Walton, här bar ni honom nu. Jag lemnar honom frisk och sund i era händer och ålägger er att bålla noggrann uppsigt öfver honöm samt förbjuda honom att öfveranstränga sig, Hans ben är nu läkt, men kom ihåg att det är svagt. Iakttager han försigtighet; skall det icke dröja länge; förrän det blir lika starkt igen; tom det förr varit; men om han inom den närmaste framtiden förtager sig, såsom man säger; kan det hända att följderna blifva mycket svåra: Ni skall icks bry er om att krusa med honom; utan ni skall vara sträng; ty, ser ni, han är egenbinnig och vill icke lyssna till kloka menniskors råd, utan skall nödvändigt på ett eller annat sätt tvingas till alt göra hvad förnuftigt är. Ni vet nu hvad ni har att rätta er efter: får han recidif, så kommer det alt ances för ert fel och ingen asnans. Den första dagen efter Johns återkomst från sjukhuset var naturligtvis en glädjedag, Men redan den följande började den orolige mannen bli bedröfvad öfver att han icke hade på: gon erbetsförtjenst. Gerom ett litet försök; som han gjorde, kom han underfand med att doktor Aruadel blott haft alltför rätt, då han sade att han icke tålde vid någon ansträngnicg; och densa upptäckt nedslog ännu mera hans lynne, i stället för att öfvertyga hocom om nödvändigbeten af att gifva sig till tåla, Nu trädde Marys vackio egetisksaper i dagen. Hon som förnt varit så svag, då det gällde