Dagens Nyheter – 23 november 1867, sida 1

att, om jag gaf henne min adress, strifva till mig, i händelse någon ytterligare hjelp behköfdes: Dessutom förklarade bon, satt hon när säsongen kom d; v. s den tid af året då afsättningen var som störst, rkulle engagera mig och då ställa så till, att jag fick stanra qvar så länge jag behagade. Häröfver var jag naturligtvis mycket glad; ehuru jag eftersträfvade en helt annan sysselsättnisg; ty jag hade funnit den förgångna vetkan vida angenämare än de andra, under bvilka jag icke baft någon arbetsförtjenst alls och derför så rycket större bekymmer. Jag bör äfven tillägga att ede tjenstgörandes voro mycket byggliga uvga flickor, som tycktes ha vant sig vid flit och framför allt, lärt sig iakttaga ett godt uppförande. Vår sammanvaro var derför ganska behaglig; ty inga trätor; intet sqvaller; inga intriger, med ett ord intet af allt detta, com i allmänhet stör trefnaden i en krets af qvionor, hvilka dagligen måste vara tillsammans; förbittrude arbetstimmarae. Betelzingen för möden var ganska hederlig; och om man stannade öfver den bestämda arbetstiden, fick man derför särskild ersättning. Visserligen är det ett trivialt göromål för en menriska, som har sinne för någonting bögre, att iråckla och fålla; men — det tillstår jag verkligen — heldre ville jag vara en hederlig sömmerska än en guvernant, ty en sidan ictager väl den oangonärsaste ställning, man gerna kan tänka sig. Omsider rsandades den deg; då Jobn fick lemna sjukhuset, Mary ämnade jast begifvå sig dit; för att hemta honom; då ett åkdon stannade utanför det hus, der vi bodde; och