Dagens Nyheter – 22 november 1867, sida 3

— Men hvart trodde då folket att jag tagit vägen? — Den ena trodde så; den andra så: Några påstodo att herr Cunningham på något hemlighetsfullt sätt gjort sig af med er; för att hans söner skulle komma öfver det stora arfvet. Andra åter — men det är icke godt att upprepa alla historier; som gamla qvinnor berättade; och som ju i alla fall voro fullkomligt stridande mot sanna förhållandet. Hufvudsaken är att alla; fattiga och rika; gamla och unga; talade väl om er. — Än mamma och min broder Fulke; hörde ni någonting om dem? — Nej; menniskorna beklagade dem blott för det att de stå i beroende af honom. — Och sjelfva stället; det gamla, kära — var det sig likt? Såg det ut att vara väl skött? — Ja, der var så vackert. Trädgården stod i sin fulla fägring! och när jag inandades den ljufva doften af blommorna och beundrade den leende naturen, kunde jag icke låta bli att tänka på er, som afsagt er all denna herrlighet; för att i bekymmer tillbringa ert lif i London : :: — Ack! ni såg blott den Jjusa sidan af taflan; vid anblicken af den mörka skulle ni ha fasat och sedan lyckönskat mig till det beslut jag fattat. XLIV. Under ytterligare fem veckor förblef John på sjukhuset. Han var mycket tålig, men det gick