Dagens Nyheter – 22 november 1867, sida 2

— Ja; jag har varit illa utsatt sedan vi sågo hvarandra sist; men berättelsen om mina öden vore för lång att nu meddela: Jag vill heldre höra något om er. När hoppas ni bli frisk? — Det vete Gud!;:.: Hvad som mest bedröfvar mig är att jag icke begriper; huru Mary skall kunna tsga sig ut; medan jag ligger här; oförmögen till arbete: Jag tänker på henne hela nätter: — Det får ni inte göra: Derigenom att ni är ledsen fördröjes endast ert tillfrisknande; Mary och jag hafva nu gått i kompani; d: v: s; vi hushålla tillsammans; och om ni tror att vi icke ha det bra; blir jag stött; ty jag vill vara ansedd för att kunna ställa klokt till åt mig; — Huru? Hvad menar ni? — Jag säger er att jag och Mary satt upp hushåll tillsammans; och det är nog för er att veta. Vi äro minsann så kloka att vi kunna sköta oss sjelfva, lika väl som andra menniskor; och ingen behöfver bekymra sig om oss. — Men hvarifrån ta ni pengar? — Åh! sådana skaffa vi oss nog: Vi ha hyrt ett stort präktigt rum; i hvilket vi trifvas förträffligt; och vi ha betslat en månads hyra i förskott. Vår värdinna är den hyggligaste menniska i London; så att det torde icke vara många som ha bättre stäldt än vi::. — Mary! Och han fäste härvid en undrande blick på sin hustru: — Hvad menar hon? tillade han: — Alldeles hvad hon säger; genmälde jag i glädtig ton; ty jag såg att tårar började framtränga ur Marys ögon: Var nu så god och gör icke mera några impertinenta frågor.