Dagens Nyheter – 21 november 1867, sida 1

Stockholms sjukhem: Sorglig är den fattiges lott; sorgligare ännu den sjukes, men sorgligast af allt dens; som är både fattig och sjuk; i synnerhet när hans sjukdom antager en sådan karakter;att läkarekonsten ej förmår fiona bot. Hvilket lif; att vara obotligt sjuk — att genomgå alla sjukdomens grader och slutligen komma derhänr att det icke synes något slut, utan man är dömd att lefva ett lif, som knappt erbjuder annat än plågor och sorger, och att framsläpa sådana dagar — intill dess att döden ändtligen kommer såsom innerligt efterlängtad förlossare — under nöd och förtviflan, utsn att veta hvar man skall finna tak öfver hufvudet eller den ringa bit mat som erfordras för att icke öka eländet med hungerns val. ! Den fattige coboftligt sjuke finner; sedan han kommit i detta tillstånd, i början understöd af en och annan, men småningom tröttnar den ene efter den andre vid det ofta upprepade anlitandet af dess hjelpsamhet. Nya källor till hjelp måste uppsökas. Den sjuke måste anstränga sin försvagade hjerna för att uppleta gamla bekanta, till hvilka han kan vända sig med en bön. Han inrättar åt sig ett slagg cirkulationsbruk af relationer. Men efterhand falla relationerna undan. Den ene dör, den andre flyttar bort; den tredje tröttnar: Men den obotligt ejuke lefver qvar, oaktadt han tusen gånger önskar sig döden. Och det allmänna har knappast något rum för honom: några få sjuksängar på fattighusen, svart upptagna; se der allt! Ingen ser fasorna af de cobotligt sjukes ställnivg så ofta som likaren; Också var det en såden, professor F. A: Cederschjöld, sora först vid en riksdag väckte motion om ånslag till inrättende af en tillflyktsort för obotligt sjuka fattige. Motionen blef icke bifallen: i Professorn, sedermera generaldirektören Huss upptog denna tanke vch har lyckats, med flere andra framstående läkares bistånd; att sätta den i verket; tack vare talrika bidrag från goda menniskor: