Dagens Nyheter – 20 november 1867, sida 3

dock; besynnerligt nog; erfor jag en oförklarlig nedslagenhet. Det tycktes mig som den tillslutna dörren stode mellan mig och min lycka; och jag greps af en häftig darrning: Jag kunde icke sjelf fatta min oro; ty då Mary ensam skötte sitt lilla hushåll och i följd deraf dagligen hade en mängd små ärenden att uträtta i staden; var den otur; som träffat mig; ingenting att undra öfver. Det var som hade jag i detta ögonbiick erfarit ett förebud till något kommande ondt: För att emellertid få mina farhågor skingrade; gick jag tillbaka till fransmannens dörr och klappade sakta på denna: — Entrez : .. kom in! sade den vänliga rösten. Jag följde uppmaningen: Det klara dagsljuset från fönstret föll på mitt ansigte; när jag inträdde; och knappt hade hr de Coutance varseblifvit mig; förrän han sprang upp från stolen; på hvilken han satt och utropade, i det han klappade händerna: Ah! le bon Dieu! Ar det möjligt. — Ni väntade mig icke ::. ni trodde er ha sett mig för sista gången? sade jag; medan jag gick fram och försökte taga på mig en glad min: Men som ni ser; kommer jag tillbaka för att ytterligare besvära mina vänner. — Himlen vare lofvad! Hoppet hade öfvergifvit oss.:. Ni må tro vi hafva varit mycket oroliga: — Ja, det har jag nog kunnat förstå; och om det varit mig möjligt skulle jag ha underrättat er om allt: Men från den dag då jag skiljdes från Mary och till nu har jag varit en fånge, och det första bruk jag gör af friheten