Dagens Nyheter – 20 november 1867, sida 2

Som sagdt; jag grät; och sorgliga tanka! rörde sig i min själ: Jag förblef sittande i mitt rum, utan att komma ihåg den kallelse jag erhållit att infinna mig vid frukostbordet och ovisst är, huru länge denna tankfullhet skulle ha varst; såvida icke hushållerskan, orolig öfver mitt långvariga dröjsmål; hade kommit tillbaka, för att fråga om allt stod väl till. Sedan jag härpå gifvit ett undvikande svar uppstod följande samtal: Hushållerskan yttrade: — Ni må tro; att herr Meredith såg mäkts bedröfvad ut; när han for sin väg i går qväll Jag har aldrig varit så rörd i mitt lif. Herre Gud! vi trodde ju alla här att det skulle bli bröllop af!::. Den stackars herrn! Jag hoppas att det går väl för honom; så att han kommer lyckligen fram till lifvets mål; ty visst är han litet besynnerlig och häftig ibland; men en ädel och god menniska är han; det försäkrar jag. Jag kunde icke låta bli att fråga: — Har herr Meredith lemnat London. — Ja visst; Visste ni icke det? Han har farit till Italien: Allting var iordning för resan redan i förra veckan; så att han behöfde icke alls vänta: Bättre hade varit att han måst dröja någon dag; innan han kunnat ge sig af. På den dagen hade mycket kunnat förändras; ty säkert är; hvad ett gammalt ordspråk i min hembygd säger: hastig handling föder lång ånger. — Jag fruktar att ni har rätt: — Ja; det kan ni vara viss på: Men jag hoppas att ni är förståndigare än han och tänker vidare på saken samt skickar ett bref eller budskap till honom: Det finns en gosse i huset som skall bli oändligt glad; om han får uträtta det ärendet. Herrn lofvade att stanna ett dygn