Dagens Nyheter – 20 november 1867, sida 2

något tomt löfte; den dag kan komma då jag blir kallad att uppfylla det, och jag må vara ofvan elier under jorden; så skall jag eller mitt ombud hörsamma kallelsen: Och nu farväll Må Gud och hans englar välsigna er och hjelpa er att minnas mig utan motvilja och hat; och glöm ej, att om de personer, vill hvilka ni nu går och som ni föredrager framför mig, skulle visa sig ovärdiga ert förtroende och er kärlek; så att ni i denna på vexlingar rika verld åter komme i behof af bistånd och skydd — glöm icke; säger jag; att; om så skulle ske; jag, ehuru jag aldrig ämnar sjelfmant uppsöka och tala vid er, skall med gl dje; blifva er hjelpare. Och tro mig; att den kärlek; jag hyst för er och som förmått mig att afstå från mitt en gång fattade beslut; tro mig att denna känsla varit och är så mäktig, att jag aldrig mera kan komma att fatta tycke för någon annan; Ert minne skall icke hafva någon rival; Och nu, ännu en gång farväll Ol hvad qvinnohjertat dock är för ett underligt ting. Jeg hade nu i min hand ett bref, hvari jag tillföreäkrades frihet; denna frihet, efter kvilken jag så mycket längtat; öfver hvars förlust jag så mycket gråtit, och jag visste nu att jag var befriad från förföljelse af denne man; hvilken jag så djupt hatat — och dock; i stället för att vara glad och öfverlycklig; kunde jag icke låta bli att gråta. Det gjorde ett så starkt intryck på mig att tänka det en raenniska, hvilkens vilja jag ansett okuflig och hvilken jag slltid föreställt mig såsom hjertlös; ödmjukade sig för mig, den svaga; sörjde öfver sina förvillelser och kaappt vågade tigga om förlåtelse: